Burås Innebandy

Marstrand och Innebandy. I min värld är det inte den första parallelen jag drar när jag tänker på detta västkustska paradis. Mer hummerfest, segling, färglada pikeér och vattenkammade frisyrer.

Mao så visste jag i stort sett ingenting om innebandylaget Marstrand. Det visade sig att deras hemmaarena ligger i Kungälv, Mimershallen, och där har en ju varit förr och lirat innepinne. Ni minns kanske världshistoriens mest smärtsamma förlust mot Kungälv strax innan jul förr året?

Laget som närmast kommer från gamla division 3 inledde seriepremiären mot ett favorittippat Partille. Av referatet att döma var Marstrands taktik att backa hem, krympa ihop och sen forcera med kontringar. Ett lyckat koncept då Marstrand knäppte Partille på näsan och vann matchen.

Våra premiärnerver förbrukades förra helgen och den här gången kändes det inte lika nervöst. Beta-blockerarna hade lämnats hemma och jag tror inte att Jannike var lika bajsnödig. Burås utstrålade trygghet och jag fick känslan av rofyllt lugn från mina kamrater inför denna bortamatch-premiär-söndag.

När det vankas bortamatch blir jag alltid lika förvånad över att vi lyckas med logistiken. Förfarandet ser ungefär ut såhär; Sådär två dagar innan avfärd läggs ett inlägg upp i vår Facebookgrupp, förmodligen av någon med god framförhållning och planeringsförmåga, och sedan startar en hysterisk tråd utan ände. Potentiella bilar lyfts fram, hur ska de köras genom stan, vem bor var, tider dit och tider hit, hur kan det effektiviseras och organiseras för att familjen Burås ska kunna ta sig från punkt A till punkt B innan matchstart. Jag tillhör gruppen som kör ignore på notiser för att när tiden börjar att rinna ut i sanden slänga in en brasklapp likt ”Vem åker jag med?”. Det brukar bli enklast så.

Burås lyckades även denna gång att befinna sig på rätt plats, Mimerbrunshallen, vid rätt tidpunkt.

Någonting som inte stod helt rätt till vid ankomst var golvet i hallen. Handbollsklister är ett kontroversiellt ämne och en ständig diskussion i innebandyvärlden. I varje klubb som jag har anammat genom året så har det alltid varit väldigt infekterat sporterna i mellan pga detta klister.

Marstrands matchorganisatörer försökte förgäves vaska fram vaktmästare med tillhörande branschfolk för att få bort mojset.

Och förloppet mynnar alltid ut med samma konklusion; Någon kommer med spackelskrapa och grönsåpa i högsta hugg men skiten sitter alltid kvar.

Det var som det var och lika för båda lagen. Kontentan blev att vi och Marstrand fick turas om att värma upp på en planhalva, matchstarten försköts något och en uppgörelse om att tredjeperioden skulle delas upp i två fattades.

En annan sak som inte heller stod helt rätt till.

Omklädningsrummen fungerade även som någon form av älgpassage för allmänheten. Folk tog sig friheten att storma in till oss, helt oberörda, under både taktiksnack, peridovila och duschprocedur.

Utan att knacka, hejade visserligen artigt, men som om det vore världens mest naturliga sak att passera genom bortalagets omklädningsrum. Vad var det frågan om?

Så. Matchen då:

Efter en snurrig uppvärmning kickades matchen igång. Och den började vår väg och vi klev ur första perioden med en tvåmålsledning. Andra perioden formades av spel med 5 mot 4 och boxplay. Tyvärr lyckades vi inte att åstadkomma något i två PP och inte heller Marstrand. Ett par sekunder efter att vi lyckats stänga igen med ett boxplay fick Marstrand in bollen i vår kasse och andra perioden slutade därmed 2-1.

Nu behövde vi ta oss i kragen för att inte åka tomhänta hem till Göteborg. Trots en ledning hade vi mycket tur och hade inte Muren briljerat som hon gjorde hade ett underläge varit ett faktum.

Shape up och hitta tillbaka till lugnet löd devisen i omklädningsrummet innan vi det var dags att anamma de sista 20 minuterna.

Men tyvärr fick Marstrand in en boll i tredje periodens begynnelse och periodsiffrorna visade nu 2-2. I ett senare läge klev vår El Capitano Sjövind fram och sköt Burås återigen till ledning. Marstrand tar därefter en time-out och ångar på tills de spricker. Burås står mest vid sidan av tillsammans med de 100 personerna som satt i publiken och ser på hur det ska gå till för att kamma hem tre poäng. Och där slutar historien i Mimers Hus A-hall. Marstrand gör två mål på ungefär samma vis och tar alla poäng.

Det var ett besviket Burås som samlades i omklädningsrummet.

Jag har reflekterat över olika typer av förluster förr, huruvida de kan vara godtagbara eller icke godtagbara. Typiskt icke godtagbar förlust. För att ett lag skall vinna matcher gäller det att spela i symbios i 60 min. Den här söndagen gjorde vi inte det. Vi kom i otakt, vi tappade fotfästet och vi ville inte vinna fullt ut. Ekvationen är enkel.

Trots en mildare kollaps är jag inte orolig. Vi är som Marstrands tränare uttalade sig ” Stora,Starka & Rutinerade” och med tanke på vilket otrolig trupp vi har i år så kommer vi att plocka många poäng framöver.

Det fanns en spelare som utmärkte sig i matchen. Med snärtig akrobatik, bildsköna tv-räddningar såg denna spelare till att Marstrand inte gjorde fler mål. Låt mig presentera matchens gröna hjälte: LINDA ”MUUUUUUUUREN” IVARSSON!

/#5 Karin "Kakan" Didriksson