Burås Innebandy

Det blir alltid lite speciellt att spela match på en torsdag. Vi är vid det här laget nämligen programmerade att söndag innebär matchdag, inget annat. Man skulle väl kunna säga att det är strykande åtgång på redbull, celcius eller någon annan hipp koffeinpumpad dryck i Burås för att en ska lyckas ställa om från jobb-mode till match-mode.

Det här var alltså en match som avvek från Burås normala beteende och den ovana matchdagen var bara början. Extra nämnvärt är att vår allas Linda Ivarsson, efter barnafödande osv, gjorde comeback på banan då Norge-Madde ej fanns tillgänglig denna afton.

Matchen spelades i Lindome, inga konstigheter. Mark som Burås tidigare stiftat bekantskap med. Ändock irrade en stor del av laget runt i Lindome innan alla hittade rätt till hallen.

Väl i omklädningsrummet blev vi påminda om förra säsongens möte i Lindome.

Det värsta av allt då var inte att vi förlorade matchen utan att vi var tvungna att spela i vårt avskyvärda bortaställ. Det är nämligen så att det inte bara är Burås som attraheras av färgen grön utan Lindome delar samma favoritfärg.

Burås vita bortaställ är inte smickrande. Det är precis som att vi förlorar matchen i samma ögonblick som vi drar på oss de där gulblek-vita trikåerna från 70-talet. Alltså det är så fult att tom den minst modemedvetna människan vänder sig i graven när man ser detta. 

I ungefär samma veva som detta vilt diskuterades kommer man också på att Lindome fortfarande är gröna och vårt bortaställ ligger kvar i Svingeln. BINGO. Problematiken innebar att jag och Westerberg fick gå och klappa Lindomes tränarledning medhårs för att de möjligtvis skulle kunna tänka sig att byta färg. Givetvis hade inte de med sig deras bortaställ.

Snurret mynnade ut i att Lindome fick KLÄ av sig deras rosa uppvärmningströjor som alltså fick representera Burås denna afton. Många ställde sig givetvis skeptiska till det rosa och det kändes något märkligt. Istället för gröna hjältar var det nu en ansamling rosa hjältar, höga på koffein, som tågade in i hallen. Typiskt Burås.

Gröna eller rosa, vi skulle rubba serieledarnas framfart och spela med tight försvar och lika disciplinerat som vi faktiskt lyckats med riktigt bra de senaste omgångarna.

Matchen börjar helt okej, visserligen leder hemmalaget med 2-0 efter första perioden men Ivarsson storspelar och vi bjuder på ett par giftiga målchanser.

I andra perioden fick vi till slut utdelning efter x antal målförsök, vilket gav ytterligare en energiboost. Andra perioden slutar 2-1 och att norpa en 3-poängare ifrån de obesegrade kändes inte längre som en utopi. Bara tanken på att Burås skulle krossa Lindomes segersvit fick mig att bubbla inombords.

Men det ville sig inte riktigt. Lindome bommade igen och de slängde in ytterligare ett mål. 3-1 slutar matchen och vi fick åka tomhänta hem.

Det bästa med matchen var att vi stod upp bra mot Lindome. T om så bra att någon från Lindomes tränarstab yttrade sig om att Burås hittills hade givit dem det bästa motståndet i serien.   

Och sen går det inte ens att räkna på två händer hur många kvalificerade räddningar Linda gjorde, det var inte för intet denna gigant blev utsedd till matchens lirare. Lika många fina räddningar som Ivarsson gjorde, ungefär lika många målchanser brände vi. När man möter lag som Lindome, då gäller det att dunka in de lägen som erbjuds. 1 mål på 60 min i en innebandymatch är inte okej. Och det har omnämnts förr;  Vi måste göra mål, mera mål.

#5 Karin Didriksson